Det är YTTERST sällan, har hänt 3 gånger alla gånger jag har fotat att personen i sig inte gillar bilderna, vilket känns förjävligt rent ut sagt :O! Mitt mål är ju att få personen att se sååå bra ut som möjligt! Men som tröst har de sagt att de inte gillar sig själva på bild men att bilden i sig är jättefin. Dessa bilder har varit mkt fina enligt mig och jag förstår inte varför de inte gillar dem. Tänka sig att så vackra människor är så självkritiska, nae i don´t get it! Sjukt faktiskt.. Det jag tänker på när jag fotar personer är att få dem att se så bra ut som möjligt vad gäller vinklar, leenden, utstrålning osv. De flesta har även gett mig beröm för att jag just fångar de bästa sidorna av dem och att personer som inte trott de skulle bli bra, blir istället förvånade och bokar om mig igen. De kan inte fatta att de kunde bli så fina och DET i sig är också helt ofattbart, jag har haft kunder som avbokat mig, bokat mig, avbokat osv för att de inte vågar och anser att de inte blir bra på kort. I ALLA fall utan TVÅ har jag lyckats få personen att testa en gång, blir han/hon inte nöjd kan vi bara slänga bilderna och så är det med det. Men att inte testa och istället gå och ångra sig, ja det går inte att göra något om. Dessa personer har efter fotograferingen varit överlyckliga och varit sååå glada att de testade och glada att jag fick dem att tänka om.

Jag har faktiskt haft en kund som ville ha gravidfotografier som i sista stund ångrade sig för att hon ansåg att hon var "tjock, svullen, ful och obekväm" Denhär tjejen har i efterhand hört av sig till mig och ångrat sig, att hon inte lyssnade på mig, hon har till och med börjat gråta när hon pratat med mig. Just detta möte berörde mig och jag tyckte SÅ synd om henne!

Oftast är det bara en själv som ser de SMÅ "felen" i bilden medans alla andra tycker att man är jättefin. TJEJER och KILLAR VAR INTE SÅ SJÄLVKRITISKA, NI ÄR VACKRA!

Did you ever now that you´re my hero and everything i would like to be?
I can fly higher than an eagle.
You are the wind beneath my wings.

Åhh min fina fina fina bääääästa vän Therese Ottosson är hemma, fatta hon är heeemmmma! BÄSTA dagen idag tillsammans med henne, jag har längtat så mkt efter henne. Jag HATAR att vi inte kan umgås som förr! Jag har längtat efter att bara få släppa loss på pratet och skrattet tillsammans med henne ♥

Hon är den personen jag litar på till 100 procent och med henne kan jag prata om allt. Hon lyfter mig och hon lyfter mig högt och har alltid gjort. Tillsammans med henne är skrattet alltid där, tillsammans med henne känner jag mig trygg, säker och bekväm tillsammans med henne kan jag nå högt. Jag älskar all tid med henne, jag älskar att festa med henne, jag älskar att ha myskvällar med henne, jag älskar att laga mat med henne, jag älskar att prata, bakis umgås, gå hem barfota en sommarnatt, sitta utanför hennes ytterdörr med en kopp kaffe, skjutsa på cykel, skratta, sätta eld på mikrovågsugnar....osv...osv... Jag älskar att jag har en sånn fin vän och att den vännen är just hon, hon den där Therese Ottosson. Jag skulle vilja skänka allt gott till dig i hela världen och jag vill höja dig, jag vill ära och hedra dig. Jag vill att alla ska veta vilken underbar vän du är i ALLA lägen. Du är tamefan AMAZING min vackra vän ♥

Jag är alldeles för snäll!! har länge fått höra det av mina kompisar. Nu när mitt fotande har skjutit i höjd och jag har saker på gång så ska jag inte acceptera vad som helst.  Jag vet att jag är bra och jag vet att jag förtjänar att bli behandlad som jag behandlar andra och jag vet att jag har andra kunder som verkligen uppskattar det jag gör. Jag är så trött på att ställa upp hela tiden och tycka att visst de gör jag skit kul bara för att HJÄLPA någon annan. Men vad får man tillbaka?!  Ibland inte ETT skit, personen är inte ens tacksam eller glad att man hjälpte till och DET just DET är jag så trött på, är det bara jag som tycker det är roligt om man hjälper varandra?!  Varför i helsicke är jag så jävla snäll för! Ursäkta men jag måste bara skriva ut detta för jag blir upprörd! det har hänt någon gång att jag inte skickat bilder när löften inte hålls eller det inte känns rätt , men ändå lär jag mig inte utan jag forstätter att vara lika snäll mot andra! åh jag tycker om att vara det men jag vill gärna ha något tillbaks!

O folk som är oärliga för att man ska lägga märke till dem, hjälpa dem osv tycker jag inte om ! utan heej vinn eller be om hjälp på ett sätt som är rätt och schyst!

Detta är inte riktat till någon specifik person utan det är till alla som försöker att utnyttja lägen och inte är ärliga!
Tack och hej nu ska jag försöka plugga och samtidigt bli på bättre humör för ikväll ska jag ut på lite roligheter :)!

Detta skrev jag den första januari 2007, det är snart 5 år sedan. Det har hänt mycket i mitt liv som har påverkat mig och jag har nästan ALDRIG pratat om hur jag egentligen mått. Än idag har jag svårt att prata om saker som är jobbiga, om känslor, att känna sig svag, att visa sig svag. Det handlar om att jag inte vill besvära andra som jag skriver ovan, jag vill inte ha andras medlidande eller låta dem bära mitt last. Jag vet att mina vänner vill att jag pratar med dem och min mamma har i alla år varit på mig att man inte ska hålla något inom sig, tillslut brister det och man kan inte ta allt ensam. men jag har inte lyssnat på dem, jag har burit allt inom mig och visat ett glatt yttre. Allt tungt jag har burit på har format mig till den jag är och jag tror att det är därför alla uppfattar mig så glad hela tiden och att det är därför jag ÄR så glad hela tiden för det är jag! MEN det har även lett till att jag lätt gräver ner mig och mår skit, tar åt mit, trycker ner mig och redan innan något negativt hänt så vet jag att det kommer att komma. jag har inte kunnat låta mig själv få vara lycklig för en gångs skull, jag ser alltid små tecken och jag tror att inget kommer att funka innan jag ens har försökt.

 Jag har inte delat jobbiga stunder med någon, blivit peppad, uppmuntrad, gråtit ut osv... Jag har satt på ett glatt yttre och på kvällen har jag stängt in mig på mitt rum med ansiktet nergrävt i kudden eller liggandes raklång sirrandes upp i taket medans mina tårar runnit, tyst, tyst. Under alla år har jag blivit expert på att gråta utan ljud, bara tårar som rinner ner och gör min kudde blöt.

Efter denna sommar och höst hände något. Jag mötte några motgångar återigen, vilket jag i och med hade förväntat mig. MEN denna gång vågade jag chansa längre, vilket väckte minnen och fick mig att börja tänka. Denna gång klev jag ur den årslånga rutinen och sa nej till mig själv. ta inte detta själv, erkänn att du inte mår bra men att det snart blir bättre du måste bara ta dig egenom det. Prata, prata, prata, prata...För en gångs skull kunde jag erkänna att det inte var bra och jag tog till mig mina fina vänners kloka och fina ord. Idag vågar jag säga att jag inte mår bra trots att en liten del av mig vill vara tyst. och detta, detta är ett väldigt stort steg för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta och gråta helt hysteriskt inför flera av mina killkompisar MEN för någon månad sedan gjorde jag det. de satt med mig trots att jag skrek att de skulle gå och lämna mig ifred.."Emma vi lämnar dig inte ensam" Jag upprepade flera gånger att jag kommer ha enorm ånger dagen efter och gång på gång frågade de mig varför, du behöver inte skämmas för något. De satt ute med mig i den mörka och kalla natten.. 

Efter denna sommar och höst har jag utvecklat mitt inre. Jag kom till en punkt i mitt liv där jag inte orkade ta allt själv. jag är stolt att jag har tagit mig ur en sådan korkad fasad, att jag har vågat bryta mönstret och att jag vågat öppna en liten del av mig själv. Jag har gjort mig starkare och att våga visa sig svag är att visa sig stark. det är okej att gråta framför andra, det är okej att inte må bra och det är okej att erkänna det. Mina vänner vill mig bara väl och de ser mig inte som en last, jag ska inte glömma att de finns här för mig och jag ska ta tillvara på det. De har lossat flera tunga laster från mig, de har hjälpt mig hur jag ska göra, de har fått mig på rätt spår och de har fått mig att gå ifrån den oroliga känslan i magen till att känna mig stark och värdefull. pågrund av dem har  jag trots allt mått bra samtidigt som jag har haft det jobbigt. Jag ska aldrig mer stänga ute de som bryr sig om mig!

Vi har alla bra och dåliga sidor, jag vet mina och att inte våga prata om känslor är en av mina dåliga sidor. Men det börjar vända och från och med nu ska jag våga igen!

(det förklarar att jag varit frånvarande här, att jag inte betett mig som jag brukar eller om jag råkat vara kort och sur mot dig, verkat uppe i min egna värld...osv.. Ja jag har helt enkelt haft mycket att tänka på)

Nu kan allt bara bli bättre och jag är så otroligt stolt över mig själv! Äntligen.