Detta skrev jag den första januari 2007, det är snart 5 år sedan. Det har hänt mycket i mitt liv som har påverkat mig och jag har nästan ALDRIG pratat om hur jag egentligen mått. Än idag har jag svårt att prata om saker som är jobbiga, om känslor, att känna sig svag, att visa sig svag. Det handlar om att jag inte vill besvära andra som jag skriver ovan, jag vill inte ha andras medlidande eller låta dem bära mitt last. Jag vet att mina vänner vill att jag pratar med dem och min mamma har i alla år varit på mig att man inte ska hålla något inom sig, tillslut brister det och man kan inte ta allt ensam. men jag har inte lyssnat på dem, jag har burit allt inom mig och visat ett glatt yttre. Allt tungt jag har burit på har format mig till den jag är och jag tror att det är därför alla uppfattar mig så glad hela tiden och att det är därför jag ÄR så glad hela tiden för det är jag! MEN det har även lett till att jag lätt gräver ner mig och mår skit, tar åt mit, trycker ner mig och redan innan något negativt hänt så vet jag att det kommer att komma. jag har inte kunnat låta mig själv få vara lycklig för en gångs skull, jag ser alltid små tecken och jag tror att inget kommer att funka innan jag ens har försökt.

 Jag har inte delat jobbiga stunder med någon, blivit peppad, uppmuntrad, gråtit ut osv... Jag har satt på ett glatt yttre och på kvällen har jag stängt in mig på mitt rum med ansiktet nergrävt i kudden eller liggandes raklång sirrandes upp i taket medans mina tårar runnit, tyst, tyst. Under alla år har jag blivit expert på att gråta utan ljud, bara tårar som rinner ner och gör min kudde blöt.

Efter denna sommar och höst hände något. Jag mötte några motgångar återigen, vilket jag i och med hade förväntat mig. MEN denna gång vågade jag chansa längre, vilket väckte minnen och fick mig att börja tänka. Denna gång klev jag ur den årslånga rutinen och sa nej till mig själv. ta inte detta själv, erkänn att du inte mår bra men att det snart blir bättre du måste bara ta dig egenom det. Prata, prata, prata, prata...För en gångs skull kunde jag erkänna att det inte var bra och jag tog till mig mina fina vänners kloka och fina ord. Idag vågar jag säga att jag inte mår bra trots att en liten del av mig vill vara tyst. och detta, detta är ett väldigt stort steg för mig. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta och gråta helt hysteriskt inför flera av mina killkompisar MEN för någon månad sedan gjorde jag det. de satt med mig trots att jag skrek att de skulle gå och lämna mig ifred.."Emma vi lämnar dig inte ensam" Jag upprepade flera gånger att jag kommer ha enorm ånger dagen efter och gång på gång frågade de mig varför, du behöver inte skämmas för något. De satt ute med mig i den mörka och kalla natten.. 

Efter denna sommar och höst har jag utvecklat mitt inre. Jag kom till en punkt i mitt liv där jag inte orkade ta allt själv. jag är stolt att jag har tagit mig ur en sådan korkad fasad, att jag har vågat bryta mönstret och att jag vågat öppna en liten del av mig själv. Jag har gjort mig starkare och att våga visa sig svag är att visa sig stark. det är okej att gråta framför andra, det är okej att inte må bra och det är okej att erkänna det. Mina vänner vill mig bara väl och de ser mig inte som en last, jag ska inte glömma att de finns här för mig och jag ska ta tillvara på det. De har lossat flera tunga laster från mig, de har hjälpt mig hur jag ska göra, de har fått mig på rätt spår och de har fått mig att gå ifrån den oroliga känslan i magen till att känna mig stark och värdefull. pågrund av dem har  jag trots allt mått bra samtidigt som jag har haft det jobbigt. Jag ska aldrig mer stänga ute de som bryr sig om mig!

Vi har alla bra och dåliga sidor, jag vet mina och att inte våga prata om känslor är en av mina dåliga sidor. Men det börjar vända och från och med nu ska jag våga igen!

(det förklarar att jag varit frånvarande här, att jag inte betett mig som jag brukar eller om jag råkat vara kort och sur mot dig, verkat uppe i min egna värld...osv.. Ja jag har helt enkelt haft mycket att tänka på)

Nu kan allt bara bli bättre och jag är så otroligt stolt över mig själv! Äntligen.